TKK Historia

Trollhätte kanotklubb har sina rötter lång tillbaka i stadens historia och i samband med att klubben i år fyller 90 år. Så har vi valt att publicera dessa minnesanteckningar som beskriver klubbens uppkomst. Mycket nöje! //TKK

Minnesanteckningar från “Kackas” (Karl-Erik Björk) berättelse om TKK historia på årsmötet 1994

Starten

I början av februari 1934 gick några likasinnade (Werner Ström, “Maskjagar’n”, m.fl.) ihop och bildade en interimistisk styrelse med målet att skapa en kanotsportsavdelning inom Roddklubbens organisation. Förståelsen för detta initiativ var nästan obefintlig inom Roddklubbens styrelse, vilket ledde till att förhandlingarna inte resulterade i en lösning för de kanotintresserade.

Den 1 mars samma år bildades därför Trollhätte Kanotklubb vid ett möte på Björsells Konditori (senare Le Jardin, ännu senare Shangri La).

Den första tiden

Den första tiden präglades av intensivt kanotbyggande av dåtidens vanliga dukklädda ribbkanoter ute i det fria. Klubben fick sin första lokal på andra våningen i ett lagerskjul nere vid “Dockan”, efter att ihärdigt ha uppvaktat kommunen i lokalfrågan. De fick vara där fram till krigsutbrottet, då lokalerna behövde utrymmas eftersom de hamnade inom ett avspärrat skyddsområde. Som ersättning fick man ett minimalt utrymme i ett hus på Skolgatan (nuvarande Olof Palmes gata) där även ett bleck- och plåtslageri var inrymt. Tillvaron där var nästan outhärdlig på grund av det trånga utrymmet och klubbens medlemmar paraderade varje år i barnens dag-tåget med ett skjul, där kanoter stack ut genom väggarna – allt för att sätta press på kommunens myndighetspersoner.

Bild från barnets dag-tåget

Planer på ett kanothus

Tankarna på ett eget kanothus blev allt mer angelägna. Men var skulle det byggas? Kanalbolaget ägde all mark längs älven och trafikkanalen på stadssidan och ville inte ge ifrån sig ens en tumsbredd mark till kommunen utan långdragna stridigheter. Klubbstyrelsen hittade en lämplig plats vid maden bakom Folkets Park – en markbit som bedömdes vara utan värde för Kanalbolaget. De gick till kanaldirektören med sina önskemål men blev avvisade direkt, vilket de hade förväntat sig. Men de gav inte upp. Efter nya funderingar återvände de till kanaldirektören, med samma usla resultat.

Ärendet blev så pass känt att patron Stridsberg erbjöd klubben en tomt på Knorren, bara de kom dit och valde ett lämpligt område. Trots det storartade erbjudandet avböjde Kanotklubben eftersom Knorren låg mycket avsides och endast var möjligt att nå via stigar genom terrängen eller med kanot över älven. De bestämde sig för ett sista försök hos kanaldirektören, som denna gång blev riktigt arg och kastade ut klubbens representanter, understrykande att ingen plats skulle ges för några kanotister.

Upprörda och förbittrade beslöt sig styrelsemedlemmarna att som en sista utväg be generaldirektören själv om en förklaring till Kanalverkets motstånd mot deras önskan om en plats för ett klubbhus. Brevet skickades på fredagen och nådde generaldirektören på lördagen, som var en arbetsdag på den tiden. På måndag eftermiddag kontaktades klubbens ordförande av kanalkontoret och ombads att tillsammans med sekreteraren infinna sig för diskussion i tomtfrågan. På plats mottogs de av tjänstemän som tog dem med till sumphålan bakom Folkets Park, där de utpekade ett långsmalt markområde för Kanotklubben.

De återvände till kanalkontoret där kanaldirektören nu frågade om klubbens önskemål och lovade att försöka hjälpa till i tomtfrågan vid sitt möte med generaldirektören i Stockholm på tisdagen. Klubben fick sin tomt, men detta var bara början. Vid följande förhandlingar om arrendet erbjöds klubben ett treårskontrakt, vilket var meningslöst om man tänkte bygga klubbhus. Klubben ville ha 25 år, vilket Kanalverkets jurist ansåg otänkbart. Klubben lät sig inte avskräckas och bad att få återkomma efter att ha hört sig för hos kanaldirektören i Stockholm. Det löste sig faktiskt utan kontakt med Stockholm denna gång, och klubben fick arrendet på 25 år.

Kanothuset

I klubbhusfrågan vände man sig till Kanotförbundet som försåg klubben med ritningar på ett ändamålsenligt, tvåvånings klubbhus. Bygglovsansökan avslogs dock eftersom Folkets Parkföreningen invände att huset skulle skymma utsikten mot älven från en servering i parkområdet. Klubben kontaktade en arkitekt i staden som erbjöd sig att hjälpa gratis med ett modifierat förslag till klubbhus. När arkitekten Wijkmark hörde detta sa han: “Nej pojkar, han ritar fina vedbodar, men detta är ingen uppgift för honom.” Wijkmark erbjöd sig att hjälpa, men inte gratis. Styrelsen gick med på hans pris och fick ett noggrant genomarbetat förslag.

Förslaget godkändes och TKK fick det tjusigaste kanothus som kunde skådas på någon strand i landet. Nu var det bara att bygga… och skaffa pengar först. Klubben finansierade bygget med lotterier och danser, som krävde insatser av många medlemmar varje gång. Den ekonomiska verksamheten var så omfattande att föreningskassörerna slets ut på löpande band.

Vid tiden för klubbhusets projektering blev situationen akut. Ingen ville ställa upp som kassör tills en “vilde” från Värmland dök upp och tog på sig rollen. Han skötte jobbet utan knot och visade sig vara en verklig begåvning i ekonomi och bokföring. För att få lån för bygget krävde Kanotförbundet en kontroll av klubbens räkenskaper. Två representanter från förbundet mötte “Skogshuggarn”, och efter att ha granskat hans bokföring önskade de att deras egen bokföring var lika bra. Klubben fick sitt lån och kunde fortsätta bygga.

1942 lades grundstenarna för kanothuset och efter det… var det bara att börja amortera lånen. Klubben hade fått flera lån, av vilka ett inte togs i anspråk men behölls för att betala ränta och amortering, vilket förvirrade bankdirektören. Kanotklubbens medlemmar var engagerade i många aktiviteter, inklusive orientering, vilket ledde till interna motsättningar. Orienteringsverksamheten avskiljdes från kanotklubben. Frisksportarörelsen nådde också stor popularitet under krigsåren med träningscamp på “Vredens ö”.

Kanothus 1941

När kanothuset var färdigt hade klubben enastående utrymmen jämfört med andra föreningar i Trollhättan. IOGT hornorkester fick använda kanothuset för övningar och uppträdde som “TKK-orkestern”. Vid ett tillfälle spelade orkestern när två tyska långfärdskanotister anlände, och de förundrade turisterna fick veta att det var klubbens egen orkester.

Klubbhuset 1943

Berättelsen är en sammanställning av klubbmästarens minnesfragment, präglade av tårar och skratt, där åtminstone kanske hälften av “Kackas” dråpliga episoder kunde dokumenteras.